Jag och Micke ska åka på en klassisk solresa i slutet av augusti. Vi ska bara sola, bada, slappa, äta gott och vila,vila och åter vila. Känns som man betat av de flesta klassikerna och allt känns som om det är same same but a bit different.

Har ni några förslag på passande resmål?

Delar av stall Skoghem beger sig i början av oktober iväg på gemensam träningshelg. Jag har som primär målsättning att under träningshelgen INTE EN ENDASTE GÅNG behöva få följande meningar påtalade för mig:

- Sitt ner i fattningarna (borde ju vara enklaste sak i världen...)
- In med armbågen (vad fasiken gör min högra armbåge ute på vift?)
- Korta tyglarna (är det tillåtet med handbollsklister månne?)

Nog måste jag väl ändå lyckas med min målsättning.
Jag menar, hur svårt kan det va?

På nyheterna i morse varnades det för ett galet regnoväder som under dagen i princip skulle svepa in över hela Sverige.

Galet var ordet. Skoghems annars så fina ridhästar hade transformerats till ett gäng dyngsura och halft förskräckta flodhästar i eftermiddags. Måtte regngudarna ta det lite lugnt imorgon!

Seriöst, hur är det möjligt? Och hur sjutton kan man ens komma på tanken?

I dagarna två har jag nu ägnat mig åt balansträning, detta genom att rida barbacka. Till en början var jag rätt nöjd med min insats. Visst var det lite vinglat då och då men vad sjutton...

Men sen kom jag och tänka på namn som John Hickey, Linda Heed och Pontus Westergren. Tre hoppryttare som under årets Falsterbo seglade över hinder som var av den respektabla höjden 170cm och det BARBACKA!

För mig är det helt ofattbart! Jag menar, bara höjden i sig är ju avskräckande, att sedan styra på det barbacka och dessutom klara det med bravur. Galet imponerande, respekt!

Att ta in hästarna från sommarbetet ger mig ungefär samma känsla som vid nyårsafton. Inte nog med att stallet är tvättat och skavanker fixade, skåpen rensade och all utrustning putsad skinande ren.
Nej, dessutom får man chansen att börja om på nytt. Denna gång lovar jag mig själv att:

- Det som inte fungerade innan betet är historia!
- Jag ska ta vara på chansen att börja om från början, mina gamla olater ska under inga omständigheter återupptas!
- Jag ska fokusera på det positiva!
- Jag ska ha fantastiskt kul och hålla mig till min plan (jag ska även komma ihåg att faktiskt sätta upp en plan - inte att förglömma)!

Ja, så vad säger man om inte; Gott nytt ridår allihopa!

När jag och Micke är ute och reser brukar vi betygsätta våra resmål. Ungefär så här;

Ystad - liten stad, lite för liten, dött vintertid, men glatt värre sommartid. Slutbetyg: En stark fyra.

I veckan besökte vi Falkenberg. Vi var inte upp över öronen förtjusta i staden till en början. Sen besöker vi ett fik och där ändras vår uppfattning radikalt. Och inte undra på när en servitris kommer fram och ger service utöver det vanliga:

Servitrisen: Hej, jag ser att ni har en hund med er. Vill hunden ha vatten?
Jag: Absolut! Tack för omtanken!
Servitrisen: Vad heter hunden?
Jag: Nelly, men hon kallas för Råttan.
Servitrisen: Vill Råttan ha en kula vaniljglass kanske?
Jag: Absolut!! Hon älskar vaniljglass!

Och tror ni inte att kvinnan i fråga några minuter senare dyker upp med såväl vatten som glass till lilla Råttan! Och inte blir det sämre av att när jag kommer hem och googlar Falkenberg (ja, jag har en tendens att googla det mesta) så hittar jag denna sida >>!
Efter det vill jag lova att Falkenberg gick från en ljummen trea till en stark och lysande fyra! Heja Falkenberg!

Bilden: Råttan, ständigt plaskandes i vatten. Tur att Falkenberg även hade nära till vatten!

De senaste dagarna har bara varit en massa "hej då".
Hej då pappa och Karin, hej då mamma och Thomas, hej då hunden Meja, hej då katten pElle, hej då katten Sigge Nilsson, Hej då faster och hej då lillebror.

Jag avskyr att säga hej då.
Tur att jag imorgon får säga "Hej Taurus!". Jag längtar!

Har nu åkt från Skåne till "Landet Halland"
Och här vill jag lova att jag träffat på bland de finaste prommenadsällskap som tänkas kan! Eller vad sägs om ca 25 fantastiskt fina betandes islänningar!