När kroppen värker, huvudet dunkar och man är tröttare än allt, då är det sannerligen inte enbart roligt att veta att man har ett antal timmar i stallet framför sig (har inte lyckas lära Tarre att mocka och fixa höpåsar på egen hand - än...).

Tur att det då finns stallvänner som hugger in.
Camilla, hon slet grepen ur mina händer och övertog mockningen (tror dock egentligen att hon tog tillfället i akt att visa hur man träffar skottkärran, hon brukar ha väldigt roligt åt min totala frånvaro av pricksäkerhet...) och Lena, hon utmande vilken sprinter som helst och såg till att hästarna kom in (trots att det var jag som hade intaget).

Tack snälla!