Ett par gånger om dagen får jag pressreleaser och nyhets-rapportering av alla dess slag. Jag hinner såklart bara med att läsa en bråkdel, annars skulle jag inte göra annat om dagarna. En rubrik som dock fångade mitt intresse idag var denna:

Krämpor inget hinder för betessläpp
Trots krämpor tvingas två djurägare i Haparanda att släppa korna på bete. Ägarna har hävdat att de inte klarar det.

Nyheten kommer från ATL och handlar om en man som går på kryckor och därför inte har möjlighet att släppa ut sina 35 kossor på det, enligt lagen fasttällda, sommarbetet. MEN HALLÅ!!! Är man så himla knackig ska man väl inte ha en hel hord med djur heller! För inte ska väl djuren få lida för att inte vi människor orkar/klarar/kan anordna så att de får sina behov tillfredsställda och blir ordentligt omhändertagna? Hur kan folk tänka så olika? undrar jag.
Tack och lov håller både kammarrätten, länsstyrelsen och förvaltningsrätten med och nekar mannen dispens.
Läs hela nyheten »

Nu hårdtränas det kan jag lova! Russ håller på att förvandlas till en riktig elithäst - och mig veterligen rakas dom så här till hösttider?
Inte för att det behövs alls, Russ har knappt ett fjun längre än 2 mm på kroppen – men ändå, bara för att markera att vi nu tillhör en högre nivå kanske... :o)
Trillade över en hemsida » som säljer mönster för klippning, skulle jag välja ett motiv bland pilar, stjärnor och blommor är valet busenkelt – min Superman!
Näe, oroa dig inte, jag tillhör inte den kategorin hästägare som kör med mönsterklippning, glitter eller nagellack. Jag gillar dom mer naturliga varianterna på häst. Och för den delen fick jag höra att dom var allt annat än trevliga på företaget bakom mösterklippgrejerna...
foto » www.stocksten.se

Nu är det slutspurten med septemberutgåvan, bara några dagar kvar till tryck. Precis som vid vart endaste upplopp likt detta sitter jag som en paralyserad staty framför dumbuken och korrekturläser, putsar och fejjar och glömmer helt bort att röra mig om ens en ynka millimeter.

Dilemmat: Stel som en stolpe i hela kroppen.
Receptet: Upp ur stolen, veva tre varv med armarna, hämta en kopp kaffe och plocka fram någon av favoritbilderna ur MYSARKIVET (ovan bild på Russ och Tarre tillhör 5-i-topp). Drick sedan några slurkar kaffe och njut av minnet från bilden. Börja genast knåpa igen, tick tack...
Resultatet: Glad och full av energi (en liten överdrift men ändå...)

Om så där två veckor flyttar Anna och Iron Mike (Micke) in i vår lillstuga i väntan (borde var klart om ca 9 månader!!!) på sin nybyggda kåk. Vad sjukt många sitta på altanen och filosofera med grannarna över ett glas vitt det kommer bli. Tills snön faller vill säga, då går vi som alla andra i ide. Typ.

På Joe's och min första (inte den officiellt första, men ändå) dejt hade han tänt ungefär 25 levande ljus runt om i lägenheten. Jag tolkade det visserligen som ett gott tecken även om jag inte förstod poängen – det finns ju glödlampor.
Behöver jag förtydliga vem som är den romantiska av oss två? Nu 22 år senare måste jag tillstå att levande ljus ger en viss stämningsfull känsla om kvällen. Så i helgen blir det att plocka fram alla ljus och lyktor som varit undanstoppade under sommaren och ta vara på det som är bäst med hösten – MYSET!
Ha en jätteskön helg allihop!

Nu var det ett tag sedan vi var ute och reste. På altanen i somras med Joe's bror och min svägerska (ja, Joe också förstås) planerades det för fullt för en härlig vinterresa till Sri Lanka tillsammans med båda familjerna.
Men det är ju så hiskerligt mycket pengar!!! Och det finns såååå mycket annat vi vill göra för dom. Och så har det ju nyss varit krig där, vem vet om det kommer tillbaka just dom veckorna vi är där? Och så är det ju stallet, Ella och Russ, Vera och företaget. Vem ska ta hand om dom?
– Nämen, har vi det inte bäst hemma ändå, säger vi då och nickar övertygande till varandra, Joe och jag. Men ändå, lite sugen är jag...
Har du varit där eller känner någon som åkt på semester dit?

Alldeles nyss var vi uppe och hämtade hem Ella och Göta från sommarbetet.Lilla Bönan fick gå hem till sig (grannstallet). Som tur var kom lilla russet Oscar och mötte henne på halva vägen – en kompis ska ju ersätta en annan (Ella). Nu väntar bara ihopsläppet av alla stona här på gården – lite oroligt får jag medge, men dom har ju gått med varandra förut, om än i andra konstallationer.

Jösses vad snabbt det blir mörkt på om kvällarna nu. Lovar att här på Färingsö går solen ner en timme tidigare varje dag - ända sen i fredags. Snart är vi där - vinter, dubbla tecken och snöstyltor i skorna. Vare sig vi vill eller inte...