Svävar idag på moln efter gårdagens Pay' n ' jump med Ella. Hennes allra första "tävling". Bortsett från ett ynka litet missöde skötte hon sig exemplariskt! Och så nyttigt att få vara med där det händer grejer – MASSOR med grejer. Ett litet frågetecken är dock hennes hoppteknik...

Bara att åka iväg till en ny plats med massor av människor och hästar, inkl. pytteponnier som var JÄTTELÄSKIGA, var ett jättekliv för en oerfaren 4-åring.

Men att rida fram tillsammans med sex andra på en liten grusplan blev en aning för mycket för Ellas lilla huvud – det resulterade i en tvärstopp och ett efterföljande caprioleliknande hopp rakt upp i luften.

Ryggen hennes försvann plötsligt och jag hängde löst i luften - men landade på fötter.

När bootsen tagits av (också premiär) gick det bättre. Med endast ett ekipage före oss, kom jag på att jag inte hade en aning om hur banan såg ut! Jag hade haft full sjå att hålla mig kvar på framhoppningens tre skutt.

8 små hinder på 40-50 cm i en väl komponerad bana – hur svårt kan det vara?

Ella rev vartendaste hinder hela första rundan! Tror inte banpersonalen och domare Malin var direkt överlyckliga över att springa efter oss och plocka upp alla bommar som ramlade ner. Trots det fick vi erbjudandet om att testa en runda till. Och tur var det – då flöt det genast på jättebra!

Joe tog en massa bilder på varenda hinder – och något jag genast kunde konstatera är att Ella inte alls hoppar över dom, hon travar! Jag provade att galoppera mot några hinder men då blev hon så fastligt vinglig och osäker.

Hem och öva – med lite tur anordnas detta igen om en månad. Det vore garanterat uppskattat av alla där – bättre anordnat med skön familjär stämning och stort tålamod för avvikelser, får man leta efter. Stooort tack Ulrika & Co!

Nu ska det bli hopplektioner framöver – detta är ju superduperskoj!

I går tog min stallkompis Lisa och jag med oss våra småflickor (Lisa har Iris, 4) på en låååång färd och provade ut varsin dressyrsadel till dom.

Lycka! På första försöket hittade vi en en Falcon Hawk Dressage (aldrig hört talas om det märket!) som satt som en smäck på Ella och som jag fullkomligen älskade att sitta i. Ibland har man tur!

Har du någon erfarenhet av/hört något om Falconsadlar? Vet bara att den är engelsk...

Helgens "hoppträning" på Ella var en katastrof. Hon hoppade inte ett enda hinder. Väl några meter framför hindret la hon i bromsen och klev över...

Kanske hängde det ihop med klättringen vi gjorde kvällen innan. Eller så var det bara hennes humör som inte var på topp.

Jag är ju inte van vid ston vars humör är en färskvara – Russ är jämt på samma glada, lättsamma, ambitiösa humör. Ella är också allt detta i kubik – när hon har lust!

« Kolla bara in här bilden – bara några månader gammal och full med attityd! Här var hon på väg att bli infångad i vår trädgård efter att ha fått smaska gräs en stund – det passade inte alls kan jag lova! Sur som en citron!

Får se hur jag gör på torsdag med Pay´n´jumpen. Eller så ta jag med henne dit och fikar samtidigt som jag visar henne hur det ska gå till. Kan bli hur trevligt som helst... :o)

Då var det gjort – Ella startar sin första tävling nästa vecka. Eller tävling kanske är att i, snarare en pay-n-jump på granngården. Men ändå!

Jag längtar så det inte är klokt! Vi får ta det för vad det är, går det så går det. 50 och 60 är höjden. Kanske blir det bara en 50 och då är ju det bra också.

Körsbärsblom är så magiskt! Inte bara är den vacker och doftar gott, den säger så mycket mer: Våren är här med sina ljumma kvällar när vi glatt trängs tillsammans på ridbanan eller tar en långtur ihop.

Körsbärsblom är för mig början till något nytt – och med tanke på alla nya grejer som händer här på gården med den nya marken och åtminstone ett halvt, eller kanske rent av trekvarts, löfte om bygglov för ridhus (ÄNTLIGEN!!!), blir jag rekordglad att se körsbärsträden i blom i år. Det bådar gott! :o)

Varje måndag rider Ella och jag för B-Eva. Det går så fort framåt att jag baxnar - såååå roligt! Just nu fokuserar vi på Ellas högra bog som vill ramla inåt. Och på...

... mina höga händer! Joe har varit så gullig som fotograferat när vi rider. Gissa om det är nyttigt att se sig själv rida på bild! Tyckte nog lite att B-Eva överdriver när hon ständigt ryter på mig att sänka händerna. Tills jag såg den här bilden...

På vår gård har det hänt massor på sistone. Vi har fått arrende på en stor bit mark (12 ha) alldeles intill tomtgränsen – där ska vi göra både vinter- och sommarhagar, ridslinga och terrängbana på.

Och när nybyggarandan ändå är uppe lägger vi dränering i alla hagframkanter. Våra nyfikna hästar älskar när det händer nytt.

Fiéri var nästan högst upp på den här högen men då hann jag inte få fatt i kameran. Hade kunnat få en urläcker bild! Varför är det alltid så att fotta hästar - man har en sekund på sig, sedan är det för sent!

Igår var det första riktiga hoppasset på Ella. Visst har vi skuttat över bommar förut och visst har hon löshoppats. Men nu skulle ju jag också få till allting rätt – och det gick väl så där...

Först: Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan kräva av henne, hon är ju så liten och oerfaren, lilla Ella Princess.

Vi hoppade absolut inte högt, max 50 cm, och mot varje hinder var det fullt ös för att mitt över hindret bli medvetslös! Jag smackade och skänklade för allt jag var värd, ändå stannade hon högst två steg efter hindret. Varje gång! Vad gör jag för fel?

en grej till
Varför är Ella så vansinnigt angelägen om att dra upp bakbenen efter sig i språnget när hon är desto mindre intresserad av att lyfta frambenen och åtminstone ha två centimeter till godo över bommen?

Precis så gör hon även i löshoppningen – till den grad att hon nästan står på näsan. Växer det bort?

Är det någon som vet? Är hon bara grön eller är det något trix jag kan ta till för att hjälpa henne?

I går fick Russ besök av kotknackaren (kiropraktor-Karolina). Jag var lika fascinerad som alla tidigare gånger att Russ står stilla som ett lamm och låter sig knäckas hit och dit.

Båda bäckenlederna "satt fast" och nu förväntas han få större rörlighet i bakpartiet – helt i linje med det jag uppfattat. Han har aldrig visat på någon hälta, vilket framgick i måndags på kliniken. Men någon rörelsestörning har det varit. Nu känns det extra skönt att jag känner min kille så väl, så att det går att fixa när något är på tok.

Karolina trodde jag skulle märka en stor skillnad efter behandlingen. Åh, hoppas galoppen kommer funka bättre nu, på banan alltså... :o)

En månad efter planerat datum fick äntligen Reporter-Jennys Jullan till slut en fölhingst. Och inte vilken liten kille som helst! Kolla in Theos bakben – helt enastående, va?

I slutet på mars flyttade Jenny in i en husbuss intill stallet för att finnas till hands för Jullan när fölningen stundade. Men Jullan hade inga planer på att föla än på fyra veckor. Det var väl Theos ben som inte var färdiga kan jag tänka mig. Nu går jag in flera gånger om dagen och tittar i Jennys album på Facebook. Kan inte ta mina ögon från den lille krabaten... :o)

Foto » Jenny Abrahamsson (givetvis)