– Först och främst är det den viktiga timingen som är så svår, säger Sven. Från det att hästen utfört vad du bett om till belöningen har du en sekund på dig. Belönar du för tidigt mutar du hästen i stället för att belöna den. Och hästar har en enastående förmåga att förekomma dig. Snart har du en individ som kräver belöning. Den blir helt enkelt odräglig! menar Sven.
Men detta är bara det ena problemet enligt honom. Det andra har att göra med rangordningen. Sven förklarar att en ranghög individ har initiativrätt och också rätten att bestämma.Om du matar din häst ur handen och på så vis visar honom att han har rätt till godbiten, är det lätt att din häst snart ser dig som ranglåg och ser till att på eget initiativ nappa åt sig vad du har, vilket han uppfattar att han har rätt att göra.

DET FINNS UNDANTAG
– Bara om hästen ALLTID uppfattar dig som ledare, kan du handmata, säger Sven.
Han menar också att om du inte är helt säker i din roll som ledare bör du ta det säkra framför det osäkra – med andra ord inte ge hästen godis ur handen eftersom han menar att från lite oskyldigt nosande kan hästen som nafsar och till och med bits, bli farlig.
– Visst kan du ge din häst godbitar, säger Sven, men lägg det i krubban.
Själv jobbar Sven med andra metoder som belöning. Eftergiften, att ta bort ett mjukt tryck, är enligt Sven ett utomordentligt effektivt sätt att kommunicera med hästen.

EN ANNAN ÅSIKT
Anna Lundberg, etolog på SLU, har en något annorlunda inställning.
– Godis, säger Anna, är rätt användbart i både den vardagliga hanteringen och inlärningen av nya saker. En klapp som belöning kan också vara bra, att klia hästen på manken till exempel men alla hästar uppskattar inte det. Ett ”bra” kan också fungera men då måste du först ha lärt din häst att ordet ”bra” innebär uppskattning.

KOPPLING TILL BELÖNINGEN
Samtidigt är Anna inne på samma linje som Sven, att ge godis innebär vissa risker, hästen lär sig att den ska få något gott och kan börja bitas för att få vad den förväntar sig.
– Det är därför jätteviktigt att hästen verkligen förstår att den måste arbeta, eller i alla fall göra något för att få godisbiten, säger hon. Och att den faktiskt kopplar vad den utfört till belöningen. Timingen är viktig.
Även Anna betonar vikten av att belöningen kommer i just rätt stund. Har hästen hunnit t.ex. krafsa med framhoven innan du belönar den, uppfattar den att det är detta som belönas.
– Du har ungefär en sekund på dig. Samtidigt är hästen bra på att göra kopplingar, säger hon och förklarar vidare.
En häst kan bli orolig redan när veterinärens bil kör in på gårdsplanen. Hästen har gjort kopplingen veterinär – obehag, bil - veterinär – obehag. Det här kan man också använda vid belöning och förlänga tiden mellan beteendet du vill belöna till belöningen, men förmodligen inte mer än tio sekunder. Och vid inlärning är det oerhört viktigt att hästen får belöningen direkt för att förstå.
– Godis är bra, anser Anna, ur den aspekten att de flesta hästar är så intresserade av godis och villiga att jobba för en godbit. Samtidigt måste du vara medveten om risken med att belöna med godbitar.

HÄSTEN FÖREKOMMER OSS
Vad gör vi då om hästen faktiskt börjar förekomma oss, om skadan plötsligt är skedd? Då fordras att du under en lång tid är konsekvent och inte ger något godis alls. Utan belöning ger hästen till slut upp.
– Tänk noga igenom i vilka situationer du ger godis och varför! säger Anna.

Hästminnet är kort
Med en häst och två havrehinkar gjordes ett experiment som klart och tydligt visade att hästar glömmer fort!
Experimentet utfördes där en häst hölls av en person i en paddock. Ett tiotal meter från hästen stod två personer, en av dem till höger, den andra till vänster.
Båda personerna höll i ett spann. En av personerna hällde ljudligt och fullt synligt havre i sitt spann medan den andra stod stilla.
Då hästen släpptes direkt i samband med detta gick alla hästar som deltog i experimentet direkt till spannen med havre.
Då man släppte hästen med tio sekunders fördröjning efter att havren hällts i spannen gick hästarna slumpmässigt till höger eller vänster. Hästen hade förmodligen redan glömt var havren fanns.
– Förklaringen kan vara att hästarna historiskt sett inte haft något behov av att minnas på det sättet och därför inte har den förmågan, säger Anna.
Vi kan lära oss förstå mycket av hästars beteende genom att gå tillbaka till hur dom en gång levt i frihet.

MÖJLIG SLUTSATS?
Så godis eller ej – tja – nafsande, bitande hästar vill vi ju inte ha. Och känner du verkligen att du är ledaren i alla situationer? Och andra sidan är det rätt trevligt att få ge sin kära häst lite godsaker när den varit duktig... Som i många andra frågor i hästhållningen kan vi nog konstatera att det är upp till var och en att välja hur man vill göra med sin häst, huvudsaken
att man är medveten om vad du gör.

Hur gör du?

Tidigare publicerad i nr 6 2008  Text » Eva Jacobsen Svaton